Mördare-Stafva

Rolf Lundqvist

Jag har flyttat så många gånger att jag har svårt att komma ihåg alla ställen jag bott på. Nästan alltid har det varit för att jag ville det eller min arbetsgivare bad mig göra det. Egentligen endast en gång har jag tvingats lämna mitt hem och det var när jag var en liten pojke. Mina föräldrar skiljde sig när jag var fyra år gammal och ett par år senare skickades först min storasyster bort och sen var det snart min tur.
Jag hade turen att komma till en väldigt snäll, om än ytterst fattig, fosterfamilj, som gav mig allt som var nödvändigt i livet. Pengar till något mer fanns det inte.
När jag nu som vuxen man, en del skulle kanske rent av kalla mig en gammal gubbe, kan jag se tillbaka på ett långt innehållsrikt liv med oändligt många glädjefulla dagar, några katastrofala händelser och massor av överraskande möten.
Det är emellertid först nu de senaste åren som jag börjat möta mina jämlikar, de människor som jag identifierar mig mest med, de fattiga, de övergivna och de hopplöst felplacerade. Jag känner oerhört för dessa och kan inte sluta att gräva i och försöka förstå deras historia och deras liv.
Jag har skrivit om många originella personer och händelser på min hemsida och i min bok ORIGINAL PÅ BÖGDA, men en historia har jag fäst mig speciellt vid och det är berättelsen om Gustafva Kellgren. Hennes liv blev en nästan 100-årig tragedi fastän hon hade mycket goda förutsättningar att leva ett rikt och lyckligt liv. Hon kom från ett hem som inte var direkt fattigt och hon fick möjlighet att träffa många inflytelserika personer på de gårdar och säterier där familjen bodde.
Hon var en ovanligt vacker, begåvad och vältalig kvinna. Hennes övertalningsförmåga var överväldigande och hennes skönhet hjälpte henne ofta ur svåra knipor.
Hon fick emellertid ett tungt arv att bära efter sin mor och far, oärlighet och tjuvnad. Detta kom att stå henne mycket dyrt. Så dyrt att hon fick tillbringa nästan femtio år i mörka fängelsehålor.
Under den tid jag sökt i arkiven efter hennes spår har jag hela tiden frågat mig: Hur kunde det gå så illa?